Du vet inte hur mkt du betyder för mig.
Grejen är att jag inte har känt mig behövd överhuvud taget, när du inte kom till mig och pratade så uppfattade jag det som att du inte ville prata om det. Att det var för personligt.

Drf tog jag ett steg bakåt och väntade på att du skulle vara redo att prata om det med mig.
När min bästa kompis inte mådde bra så kändes det jättesvårt även för mig.
Det kändes förjävligt att du mådde dåligt, så inte ens jag kunde tänka klart, och jag sa inte dem orden du ville att jag skulle säga.
Men jag sa till dig att du betyder mest och att det kommer gå bra. Och alla dem gångerna som jag har försökt få tag på dig, och sen gett upp. Det är inte heller lätt att säga rätt grejer när man inte vet vad den andra går igenom. Du säger ju det att jag inte vet hur svårt du har haft det. Men då antar jag att du inte heller vet hur svårt jag har haft det. Kände mig hjälplös, och jag ville att du skulle ta kontakt med mig och prata med mig om dina problem, så att jag kunde veta att du ville ha just mitt stöd.

Själva grejen att du aldrig ringer längre har fått mig att tro att du klarar dig utan mig.

Och om du inte tror att du betyder nått för mig så har du riktigt fel. Du vet att jag har saknat dig denna tiden, och genom att säga till dig att jag finns här för dig, så trodde jag att du skulle komma till mig när du kände för att prata. Om det nu var fel av mig så förlåt då. Men jag gjorde mitt bästa. Det är inte så lätt att veta vad man ska göra när en person man bryr sig jättemkt om har det svårt.

Så jag hoppas du läser detta och förstår att jag har försökt, ochom inte detta har hjälp dig att förstå så vet jag inte vad mer jag kan säga, annat än att jag älskar dig, och att jag inte skulle klara mig utan dig.
<3

/em